onsdag 18 november 2015

Förlåt Malin....

... för att jag inte kunde prata med dig idag.
Göran hade precis kommit hem från jobbet för att enbart hjälpa mig upp.
Jag hade ramlat inne i sovrummet och eftersom jag inte kommer upp själv så måste jag ju ringa efter honom.
Det gjorde så djävulskt ont när jag ramlade och även när jag låg där och då ska vi inte ens nämna hur det kändes när Göran lyfte upp mig,,, jag skrek ut min smärta och tårarna sprutade ur ögonen.
När jag precis hade kommit tillbaks i sängen så ringde min goda vän Malin,,, men eftersom jag var så förtvivlad och hade dessa smärtorna så grät jag bara och ville absolut inte prata i telefonen.



Jag grät länge efteråt,,, men mycket är nog på grund av förtvivlan.
Tänk er själva,,, fullt frisk (jaja, förutom min fibrovärk), har kunnat gå, komma och gå som jag ville och helt plötsligt inte kan gå något.
Eller något och något,,, kan väl gå riktigt dåligt cirka 3-4 steg.
Så, jag tycker inte jag kan gå.
Tänk er själva vilken förtvivlan det ÄR.
Många tankar som far som virvelvindar i mitt huvud många gånger om.
Min stora tanke är ju så klart,,, kommer jag någonsin att kunna gå igen.
Eller blir det bara några steg här hemma och sen får komplettera med rullstolen.
Men, skulle jag kunna gå här hemma, vore jag jätteglad för det.
STORA drömmen är ju att jag blir fullt frisk igen, så jag kommer ut och jobbar mina 50 %.
Så Malin, vi får ta det samtalet en annan dag.

Tur Göran har den möjligheten att sticka hem när / om jag ramlar.
Jag har pratat på ett trygghetslarm inom kommunen, men eftersom jag vet att det KAN dröja innan de kommer så sa Göran Nej, då ringer du efter mig istället. Sagt och gjort.

Jag hade tänkt mig att åka ut på stan en sväng idag, vet ju två julklappar till som jag ska köpa, ville passa på i solen.
Men, så vart ju inte med det idag.

Ha nu en riktigt mysig fortsättning på er onsdagskväll.

Kramar om, och var rädda om varandra.

2 kommentarer:

  1. Men oj, det var inte roligt att läsa. Inte roligt att ramla sådär, men snällt av Göran att komma hem, du har en fin man du!

    Svar: Välkommen tillbaka och roligt med en till blogg :)
    Tack, ett extrajobb men ändå ett jobb.
    Jo .. vi planerade att gifta oss men efter att hans föräldrar fått intrycket att jag bara ville gifta mig för att slippa jobba och hade sagt det till honom blev han lite osäker, vi bråkade konstant och jag kände mig inte säker så vi lade det på is.
    Efter ett tag beslutade vi även att gå skilda vägar, jag jobbade klart på mitt vik och sen flyttade jag till Falkenberg. Har längtat hem i många år så kändes bra och detta beslutet är nog det bästa jag tagit. Jag mår så himla bra alltså.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Det är ingen fara vännen. Inte behöver du be om ursäkt, du har inte gjort nåt. Jag blev bara så orolig att du skadat dig. Jag ramlar ju själv ofta eller går på saker på grund av min yrsel. Jag förstår dig så väl och man blir shockad när sånt händer. Jag brukar också brista ut i gråt när jag slagit mig och det är bra för då får man ur sig allt och mår bättre sen

    Sen att inte veta hur framtiden blir är ett trauma i sig. Jag känner så med dig och önskar av hela mitt hjärta att du skall bli bättre och få ännu mer hjälp.


    Du är väl för go vännen

    Sköt om dig
    kramar

    SvaraRadera